Livet som jag ser det

Jag är överväldigad av mina egna känslor. Hur är det egentligen möjligt att känna så otroligt mycket och så otroligt starkt för en annan människa? Jag tycker fortfarande att det är jättejobbigt att vara ifrån H och jag känner samma längtan efter honom som jag gjorde de första veckorna vi var tillsammans. Det pirrar fortfarande i magen när jag hör hans bil komma på uppfarten. Det känns som om det bara varit vi i några månader, fast det är över ett år nu. Det sägs att den första förälskelsen lägger sig efter ca ett halvår, det tror jag inte ett dugg på längre. För min del så har den snarare blivit starkare för varje dag. Självklart är man inte alltid på topp, och det kommer både toppar och dalar. Men det betyder ju inte att man inte är förälskad. Jag har kommit fram till att äkta kärlek för mig är någon som får en att känna sig förälskad även när man befinner sig i en dal, precis som Henrik kan! <3