ÅÅÅååååhhhhh.....
Jag har så dåligt samvete så jag tror jag dör. Men det är nog bäst såhär ändå. Det är detta som folk kallar för att leva. Ibland ska det bara svida, det kommer alltid en dag då det går över, även om det just nu känns som att det vore bättre om livet vore slut. Men det är det inte. Det finns så mycket mer därute som inte har upptäckts än, någon som förtjänar dig bättre, som är mottaglig för allt det fina som du har att ge och som jag inte är mottaglig för.
Det här handlar inte om att jag kommer att försvinna från jorden yta eller att vi aldrig kommer ses igen. Det handlar om att jag inte kan ta hand om en annan människa än mig själv. Jag behöver vara själv, jag vill vara det.
Inte känna tyngden av plikter och skyldigheter. Det rimmar så illa med den jag är nu.
Jag kan förstå hur du känner, jag har varit i nästan exakt samma situation själv, kanske verkade jag totalt känslokall men det är jag inte innerst inne. Jag förstår dig!
Du är en väldigt speciell person, du ställer alltid upp när man behöver, du är snäll och varm och go och fin. Men det krävs två för ett förhållande och om då den ena parten inte orkar eller vill engagera sig så kan det aldrig bli bra. Jag siar inte om framtiden jag tar den när den kommer, och hur det ser ut då det vet jag inte.
Jag vet att du kommer att klara detta. Det gäller att reflektera både över sig själv och kanske lite över andra. En sån här situation är som sagt inte slutet på livet även om det känns så, det brukar vara början på något nytt. Man kommer alltid ut starkare på andra sida och en erfarenhet rikare. Tänk på att det är våra erfarenheter som skapar dem vi är! Ett brustet hjärta kan alltid lagas min vän!
(www.thapca.org)
//A
