Livet som jag ser det

Det är ord som väldigt ofta kommer från min mun. Men oftast så blir det ju aldrig som man har planerat. Kanske är det för att det alltid kommer nått i vägen? Eller kanske för att man helt enkelt inte kan göra allting samtidigt (och kunde man det så skulle jag va bästa på det eftersom jag har övat i nästan hela mitt liv.) Det är nog dax för mig att inse det, elle rättare sagt jag har redan insett det, men är så van vid att alltid leva mitt liv i turbo att jag har glömt hur man bromsar.
Jag borde ha fått pris i kategorin "vara alla till lags", men det har jag inte fått. Högsta vinsten är kanske ändå att förstå att det är en omöjlighet att vara det efter som alla är av olika skrot och korn. Vännerna kommer inte att överge en bara för att man inte har tid med en fika (de riktiga vännerna alltså!) Inte heller blir man övergedd för att man känner för en hemmahelg nån gång ibland. Det är nog väldigt viktigt att man har detta inpräntat i sig tror jag. Och om det skulle va så att någon så kallad vän kastar in handduken för en sån grej, ja men då är det inte ditt problem utan hans eller hennes. För bevisligen så är personen ifråga ingen riktig vän.
Det funkar inte att alltid tänka på alla andra hela tiden. Man måste nog begränsa sig till max 1-3 personer ibland och då ska en av dem vara du själv!
Det är skitsvårt jag vet, men med lite övning så går det nog. Gäller att känna efter vad man verkligen vill och verkligen inte vill, såklart kan man inte alltid göra som man vill, men i många situationer så är det faktiskt tillåtet att göra det!

//A